Yugo P & UNIQLO

Yugo Nakamura (även känd som Yugo P) är en av världens främsta formgivare av digitala medier. Förutom utmärkelser i alla större internationella reklamtävlingar är han en av få i branschen som fått sina jobb utställda på prestigefyllda konsthallar som Center Pompidou och Design Museum i London. Sedan 2004 är han verksam i den egna designstudion tha ltd. i Tokyo. En av uppdragsgivarna är det japanska modevarumärket UNIQLO, för vars hemsida Yugo är ansvarig art director. Jag gillar hela upplägget med griden och kompositionen. Kolla gärna introt till deras lookbook för vår och sommarkollektionen 2010 här.

Marknadschefen in i styrelsen

I helgen drog Marknadsföreningen i Stockholm igång en kampanj för att få in fler med marknadsföringskompetens på styrelsenivå. Tanken är bra och initiativet föredömligt. Den här debatten borde Sveriges Annonsörer haka på och kanske även Sveriges Kommunikationsbyråer – som diskuterat frågan i många år utan att komma till skott.

Alla som arbetar med reklam vet att även de bästa kampanjer kan bli motade i grind om de inte förankras i organisationen. En vanlig orsak är att företagsledningen varken begriper nyttan av marknadsföring eller har upplevt den. Det är det ena.

Det andra är att rollen som marknadschef ofta är en titel på väg mot något annat. En erfarenhet i karriären innan man går vidare som affärsområdeschef, produktchef etc. Och här uppstår det verkliga problemet. När marknadschefen skaffat sig kompetens och erfarenhet går man vidare i karriären och ansvaret hamnar i händerna på någon som på nytt ska skolas in på området. Det här finns det ingen elitbyrå i Sverige som inte har upplevt.

Det olyckliga med MIS initiativ – och nu är jag inte sarkastisk – är att kampanjen är ett exempel på hur man inte bör lyfta en fråga av denna dignitet. Istället för att hitta kreativa lösningar som argumenterar för varför marknadsföringskompetensen behövs i styrelserummet är det MIS själva som är huvudnumret. Budskapet är ”Vi hjälper marknadsförare att ta plats i styrelsen”. Det ger inte förståelse för problematiken. Väcker inte debatt i frågan, men kan i bästa fall få någon att bli nyfiken på hur MIS tänker gå tillväga. Men då får man först åka hem och sätta sig framför datorn och försöka komma ihåg på vilken webbadress man får svaret. Hur sjutton har man tänkt?

MIS kampanj är dessvärre ett exempel på varför marknadsförare inte kommer in i styrelser. För det är faktiskt de marknadsansvariga som måste ställas till svars för att mångmiljonbelopp årligen kastas bort i kampanjer som inte förmår att ta vid där strategin slutar. Där budskapet skojas bort eller har fått fel fokus. Synd på ett förbaskat bra initiativ.

48h – kul men otidsenlig

Imorgon drar studenttävlingen 48h igång. Det är en tävling som samlar och engagerar en bredare krets av studenter än vad reklambranschen vanligtvis lyckas engagera. Förutom reklamskolorna deltar även studenter som läser till ekonomer, går på konstskolor eller digitala utbildningar. Tävlingen ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är ett av två projekt som jag startade när jag var vd för Föreningen O, som fortfarande finns kvar. Det andra projektet är Nätverket Piraya för Sveriges produktionsledare.

Tävlingen 48h var egentligen en fortsättning på en annan tävling som jag höll i under 90-talet – Årets Embryo, där det bästa studentjobbet på examensutställningarna bedömdes och premierades. Det var också en nationell tävling som under de sista åren genomfördes i samarbete med bland annat Svenska Dagbladet och tidningen Form. Mitt syfte med att starta 48h var dock något annorlunda.

I början av 90-talet gick jag copylinjen på Berghs. Det var min absolut första kontakt med reklambranschen och ganska snart insåg jag hur homogen och icke-kreativ den här världen var. Framför allt när det gällde de som bestämde i branschen. Jag kom från en miljö där jag läst marknadsföring på Handelshögskolan i Stockholm och hamnade bland kreatörer på en reklamskola. Utbildningarna var som natt och dag. Handels överflöd av teori och Berghs totala avsaknad av teori. Berghs överflöd av kreativitet och Handels totala avsaknad av densamma. Studenterna från de här båda utbildningarna skulle inom några få år mötas som köpare och säljare i näringslivet, men från skolan fick de inte med sig några verktyg för att tala med varandra. Det här var främsta skälet till att jag satte ihop ett studeranderåd inom Föreningen O med representanter från både universitet, högskolor och reklamskolor. Detta resulterade i tävlingen 48h som fortfarande finns kvar. Kul men synd att den inte utvecklats. Återkommer till detta.

Den andra stora satsningen för att öka mångfalden i branschen har dock inte överlevt. I Föreningen O:s regi startade vi Sveriges första utbildning för planners. Vi ställde skyhöga krav på de som sökte till den åtta månader långa utbildningen och gemensamt för alla sökande var att de skulle ha invandrarbakgrund. Bakom utbildningen stod 14 av Sveriges då hetaste och största byråer. Den enda byrån som valde att stå utanför var Forsman & Bodenfors. Fråga dem gärna varför.

Något liknande projekt har jag inte sett sedan dess. Inte i byråernas regi. Inte i Sveriges Kommunikatörers regi, och inte heller i reklamskolornas regi. Bristen på duktiga kreatörer med invandrarbakgrund är dock lika stor idag som då, och våra talangfulla invandrare hålls fortfarande på armlängds avstånd från byråvärlden. Ingen frågar efter dem och när jämställdhetsfrågan återkommer i branschpress med jämna mellanrum handlar den inte om invandrare – utan om skillnaden mellan kvinnor och män i branschen.

Forsman & Bodenfors ska dock ha credd för att de var drivande bakom tävlingen 48h, som under de första åren blev en utmärkt arena för att hitta nya talanger till byrån. Varje år hade man mottagning på Lydmar Hotel i samband med tävlingen för att titta på reklamstudenternas portfolios. Det kanske man fortfarande har, fast någon annnastans?

Nu till min kritik av tävlingen. Jag tycker det är synd att man fortfarande begränsar tävlingsbidraget till en helsidesannons. Varför? Det borde vara en självklarhet att studenterna ska tänka kanaloberoende när de skapar. När tävlingen startade var sociala medier ett okänt begrepp och webben ännu ett oprövat kort. Så är det inte idag och eventuella invändningar mot att det skulle skapa problem för juryn köper jag inte. Även om det skulle resultera i att juryn får jämföra äpplen med päron. Det intressanta med 48h är inte vem som vinner. Det är det jobb tävlingen gör för att skapa förståelse och intresse för reklambranschen bland unga människor som är hela vinsten. Talangerna hittar vi inte genom att sätta upp begränsningar och förbjuda deltagarna att gå utanför boxen. Tyvärr tror jag att regeln med helsidesannons kanske har en mycket simplare förklaring. Den heter Citypaketet och är huvudsponsor till tävlingen.

Maison Hermés & Tokujin Yoshioka

Modehuset Hermés showroom i Tokyo är spektakulär på många sätt. Inte bara för att den är belägen i en jordbävningssäker byggnad av stål och glas, ritad av den italienska arkitekten Renzo Piano (mannen bakom Centre Pompidou). Butikens återkommande temporära utställningar i skyltfönstret har rönt stor uppmärksamhet och bland inbjudna konstnärer och designers märks bland annat Jasper Morrison, Konstantin Grcic, bröderna Buroullec, Naoto Fukasawa m.fl. Den senaste installationen är gjord av den stilsäkra och talangfulla japanska designern Tokujin Yoshioka. Enkelt, stilrent, kreativt.

Solresors mörka baksida

Solresor har under de senaste åren varit en av resebranschens snabbast växande aktörer och har bland annat utsetts till Gasellföretag av Dagens Industri. Under 2008 omsatte man drygt två miljarder och idag är man Sveriges fjärde största researrangör. Researrangören köptes av ett isländskt bolag 2005 med hjälp av Kaupthing bank.

Snabb tillväxt, positiv media och prestigefylld utmärkelse från en ledande finanstidning. Företaget borde rimligen vara en utomordentlig förebild för alla som vill lära sig mer om försäljning och marknadsföring. Hur gör de? Vad är hemligheten? För mig är emellertid Solresor ett otydligt varumärke som, till skillnad från branschens dominanter, sällan ligger i framkant i sin kommunikation. Jag ska berätta varför.

Alla som följt utvecklingen inom reklam och marknadsföring under de senaste åren vet att Permisson marketing (kan översättas till Fråga-om-lov-marknadsföring) blivit en allt viktigare komponent för att skapa hållbara relationer till sin målgrupp. Principen är att det är kunderna som avgör om de vill bli kontaktade av företaget. Till exempel genom att bli en follower på Twitter, fan i Facebook eller prenumerant på företagets nyhetsbrev.

Det finns ett företag, med bas i Tyskland, som heter PLANET49. De har en alldeles egen tolkning av permission marketing. Deras metod går ut på att meddela besökare på olika sajter att de är den 444.444 besökaren alternativt 888.888:e. Vilket inte är sant eftersom flera besökare får exakt samma meddelande. Skulle besökaren ändå känna sig utvald får de chans att delta i en tävling där vinsten är en resa, tv etc. Syfte är att samla in e-postadresser och affärsmodellen bygger på att ett antal företag betalar för att bli sponsorer till PLANET49:s tävlingar. I de finstilta villkoren, som besökaren måste klicka på för att se, förbinder sig de tävlande att ta emot spam. Då kan sponsorerna i efterhand skicka oönskade e-postmeddelanden utan att bryta mot lagen. En av dessa sponsorer är Solresor.

Jag har en vän som varit måltavla för PLANET49 och Solresors kampanj. För den som inte är bekant med lagen är det bra och veta att det är tillåtet att skicka spam till personer på deras jobbmejl men inte till privata adresser. Min vän hade blivit kontaktad som privatperson och mejlade därför båda företagen och frågade varifrån de fått hennes e-postadress och hur det kom sig att de skickade spam. Ingen ville ge svar på frågan men Alexandra Bylund på Solresor replikerade så här:

”… Det mail du har fått kommer från www.planet49.com, en tävlingssajt som skickar ut mail enbart till dem som en gång har tackat ja till den här typen av utskick. Solresor sponsrar en av tävlingarna men har ingenting med själva utskicket att göra.”

Och så här svarade PLANET49:

”… Det är bara en tävling som vi vill informera om och som genomförs av Solresor. Solresor utser vinnaren i tävlingen. Beklagar eventuella missförstånd.”

Mejlet var undertecknat av ”Helena från Utvald Vinnare”. Ingen av parterna var alltså villig att ta ansvar för utskicket. Solresor säger att tävlingen genomförs av PLANET49 och PLANET49 säger att det är Solresor som genomför och utser vinnare i tävlingen. Ansvarsfrågan ska vi inte fördjupa oss i men nog är det uppenbart att båda företagen skadar sina varumärken? Svaren förmedlar en känsla av att de gjort något fel som de skäms för men varken vill ta ansvar eller be om ursäkt för.

Jag är dock inte säker på att Solresor delar den uppfattningen. Anledningen är att samarbetet med PLANET49 förmodligen ger resultat. Varför skulle de annars fiska i så grumliga vatten? För företag som får nya kunder på den här typen av kampanjer kan de kortsiktiga vinsterna faktiskt fungera som skygglappar för varumärkesarbetet. Det är svårt att förstå varför man ska låta bli. Att bygga ett varumärke är en process i flera steg och förstår man inte helheten är det lätt att stirra sig blind på dagskassan. Skulle jag få tillfälle att förklara för Solresor varför de omedelbart bör upphöra med kampanjerna skulle jag beskriva det så här:

Tänk er tre rum fyllda av människor.

1. Det första rummet är fyllt av människor som enbart känner Solresor vid namn, men helt saknar relation till företaget. De tycker inget och saknar följaktligen attityd och preferenser till varumärket. För att lämna det här rummet kan människorna välja mellan två dörrar.

2. Den ena dörren går till ett rum där människor av olika anledningar inte kan tänka sig att resa med Solresor. T.ex. för att de har tråkiga erfarenheter av företaget eller tycker att de har för dålig kunskap om företaget.

3. I det tredje rummet finns alla som är positiva och väntar på ett bra skäl att få resa med Solresor. Får de ett bra erbjudande kommer de att ta det sista steget och beställa en resa.

Många snabbväxande företag satsar alla resurser på att bara bearbeta människorna i det tredje rummet, dvs de som redan är positiva och väntar på ett erbjudande. De investerar i köputlösande aktiviteter för de märker att det ger snabba resultat. Samma klirr i kassan får de nämligen inte när de försöker tala med människorna i de andra två rummen. Där krävs en annan typ av argument för att få dem att lyssna. Då är det lätt hänt att företaget tröttnar och bara inriktar sig på att tala med de som redan är positiva. De tycker att imagekampanjer och varumärkesvård är nys och påhitt från reklammakare som vill tjäna pengar.

Den här strategin kommer att fungera utmärkt ända tills det tredje rummet blir tomt på människor. Kännedomen om företaget är för lågt och det finns inga kvar att vända sig till eftersom man bara pratat med de som var intresserade. Försäljningen sjunker eller står still. Larmet går, paniken sprider sig och ledningen inser att man måste gå in i de andra två rummen och presentera sig. Då upptäcker de att de här människorna inte kan bli nya kunder förrän man lyckas locka in dem i det tredje rummet. Att kunden gillar ett varumärke är nämligen ett villkor för köp i de allra flesta situationer.

Om företaget inte går i konkurs tvingas man påbörja arbetet att locka människor till det första rummet med varumärkesbyggande kampanjer. Sannolikt ångrar de att varumärkesarbetet inte startat tidigare eftersom de märker att det går långsamt. De här människorna väntar nämligen inte på ett erbjudande och viftar varken med kontanter eller kreditkort– de är inte ens redo att lyssna på företagets förslag.

Hemtex är ett utmärkt exempel på ett företag som höll på att prisa ut sig innan de tvingades ta tag i varumärkesfrågorna för några år sedan. Claes Ohlson levde också länge på entusiasterna innan de tvingades starta varumärkesarbetet på allvar. Det ska dock nämnas att Solresor inte är ensamma om att förblindas av sina framgångar. Många snabbväxande företag som t.ex. ByggMax, Jula och Resurs Bank hårdsatsar på köputlösande kommunikation och tillväxt medan varumärkesfrågorna betraktas som överkurs.

Men det finns dock en avgörande skillnaden mellan Solresor och övriga snabbväxare. När de övriga väljer att strunta i varumärkesbyggandet genomför Solresor kampanjer som aktivt bryter ner sitt varumärke. Lika många kunder som Solresor vinner på de här tävlingarna, förlorar de sannolikt genom att människor känner sig lurade. Människor som gärna deltar i tävlingar men inte orkar läsa de finstilta villkoren som gör att de måste ta emot oönskad reklam. Solresor öppnar inte bara dörren till de som är positiva utan samlar också på sig allt fler som är missnöjda och besvikna.

Vägen tillbaka kommer att bli lång och motig. När ett varumärke blir starkt förknippat med negativa associationer kan företaget inte låta det bero. Solresor måste erkänna sina misstag och ta itu med problemet. Ungefär på samma sätt som du måste be om ursäkt när du gjort något dumt mot en vän. Annars tar ju vänskapen slut. Ta Skandia som exempel. För några år sedan var varumärket svårt sargat och man tvingades inte bara ta fram en ny grafisk identitet utan också gå ut i en kampanj för att ta död på ryktet (ni har väl inte glömt Garbergs kampanj med den svarta ”Ryktet-grisen”?). Det var samma företag som i början på 90-talet betraktades som ett av Sveriges starkaste varumärken. Mycket tack vare Torbjörn Lindgrens fantastiska jobb för Skandia – inte minst den svartvita filmen ”under ytan”.

Jag hoppas Solresor slutar upp med sina äventyr i reklamens utmarker. Deras tolkning av Fråga-om-lov-marknadsföring är vansinne och kan bara sluta i nerförsbacke.

Komm startar ny tävling

Dagens Media skriver att Sveriges Kommunikationsbyråer ska starta en ny månatlig tävling. Tävlingen ska heta Vaktelägget men frågan är varför de väljer att släppa nyheten innan regler och upplägg är klara. Kanske är strategin att redan nu få in kritiska synpunkter som de kan ta hänsyn till i upplägget. Smart i så fall.

Den intressanta frågan är emellertid inte tävlingen i sig, utan hur man tänkt marknadsföra den mot de som finansierar tävlingsunderlaget, dvs reklamköparna. För det är väl inte ännu en tävling bara för branschens kreatörer man ska starta? (den andra är Guldägget). Med tanke på förbundets begränsade resurser ser webben ut att vara det enda alternativet man har råd med. Det skulle dock vara ett ordentligt nerköp jämfört med det genomslag byråerna tidigare fått via Resumés Månadens kampanj.

Skulle dock inte bli förvånad om mediepartnern heter Dagens Media. Dels för att de återigen är först med en snackis-nyhet (Resume jagar fortfarande ansvariga för en intervju). Dels som förklaring på varför nyheten publiceras innan man vet vad som ska göras. Jag följer utvecklingen med intresse / Patrick

Ester – lika mycket PR som reklam

Reklambyrån Ester fick den finaste utmärkelsen på Guldnyckeln igår. För kampanjen ”Vart tar 100 000 kondomer vägen i sommar?” vann man Diamantnyckeln som går till det bästa bidraget alla kategorier. Det som imponerar mest med kampanjen är dock inte att den vinner i en ganska medioker tävling – som jag tycker Guldnyckeln är – utan att den har vunnit i så många olika typer av tävlingar. Förutom Epica, Eurobest och 100-wattaren drog man alla Sveriges PR-konsulter i näsan genom att också ta guld i Spinn – PR-byråernas egen Guldäggstävling.

Arbetsgruppen på Ester, för uppdragsgivaren Lafa, har skiftat genom åren men den röda tråden heter Lotta Mellgren som är creative director på Ester. Hon är inte bara ansvarig för Lafas kondomkampanjer under det senaste decenniet utan också för de enormt framgångsrika kampanjerna för Camilla Läckbergs böcker.

Enligt mig är Lotta för närvarande Sveriges formsäkraste creative director. Många av hennes kollegor på de större byråerna har mycket att lära genom att studera hennes portfolio. Framför allt de som talar om sociala medier utan att ha ett enda framgångsrikt case att luta sig tillbaka på.

Ekströms – Lika gott som hembakat?

Känner ni igen följande reklamfilm: Två personer befinner sig i ett kök. Strax får de besök och sätter sig till bords. Sällskapet har jättetrevligt tills en person höjer rösten och lovordar den goda maten. I nästa scen syns en förpackning i bild, och vi börjar ana att maten inte är hemlagad utan färdigköpt. Då klipper bilden över till de två personer vi tidigare såg i köket. De bekräftar våra misstankar genom att fnissa i mjugg och byta blickar som avslöjar att de har en hemlig överenskommelse. Den chockerande sanningen är att maten inte är hemlagad utan uppvärmd i mikron! Sällskapet äter vidare i god tro och hemligheten förblir intakt. Bara vi och de känner till sanningen.

Det här temat återkommer med jämna mellanrum med små variationer – ofta för fryst färdigmat. Senast i en version för Ekströms frysta paj. Varje gång jag ser den här typen av film blir jag nyfiken på hur den kreativa briefen formulerats. Hur har arbetsgruppen resonerat? Vad har man för kommunikationsmål och hur förväntar man sig att konsumenterna ska reagera?

Bakom de här varumärkena finns oftast storföretag som Procordia Food, som omsätter mer än tre miljarder. Man inbillar sig att de har kompetens och resurser för professionell varumärkesvård. Framför mig ser jag hela analysavdelningar som testar, justerar, gör marknadsundersökningar och använder andra strategiska verktyg för att säkerställa att kommunikationen fungerar.

Men reklamfilmen för Ekströms frysta paj talar ett helt annat språk. Känslan blir istället att Procordias kärnvärden är Opålitlig och Falsk – en vit lögn är helt okej så länge man har glimten i ögat. Här finns inte ens ett spår av en budskapsstrategi som fallit pladask i genomförandet. Ty det här handlar inte om företag som haft otur med byråvalet, utan företag som fortfarande förlitar sig på frekvens och monolog. En kommunikationsmodell som bygger på att det viktigaste inte är budskapet utan att etsa in produktnamn och förpackning i konsumentens medvetande. Jag tycker det känns förlegat och kostnadsineffektivt.

Låt oss med en gång slå fast att fryst färdigmat inte är lika god som färskt och hemlagat. Fryst färdigmat är en kompromiss mellan smak och de övriga produktfördelar som övervägs vid ett köp. Det som talar för produkten är priset och den tid kunden sparar. Färdigmat är billigare än ett restaurangbesök eller hämtmat från pizzerior och grillkök – men dyrare än att laga från scratch. Dessutom går ingen tid till spillo för att laga till eller hämta maten. Själv köper jag färdigmat enbart av tidsskäl. Jag föredrar Gooh! och liknande som inte är fryst, men har också frysen full för tillfällen när tiden inte räcker till. Därför tycker jag att pris, tillgänglighet och tid är självklara ingredienser att bygga kommunikationen runt. För den som är mån om vikten är den här maten dessutom ett nyttigare alternativ än pizza och korvkioskmat.

Min poäng är att fryst färdigmat kan fylla en funktion i många människors vardag. Det finns flera starka köpkriterier. Men varför väljer företagen att inte kommunicera fördelarna utan istället lyfta fram produktens akilleshäl – smaken?
/Patrick

Alliansens logotype

Dagens snackis har varit Alliansens nya logotype, och jag har med intresse följt debatten. Loggan är gjord av reklambyrån Garbergs och har fått stor medial uppmärksamhet, men jag kan tycka att det är olyckligt att de professionella åsikterna fått stå tillbaka för de personliga. Den intressanta frågeställningen borde rimligen vara om loggan gör det jobb den ska uträtta. Inte om den är ful, omodern eller stämmer dåligt överens med olika formgivares personliga åsikter. Kommer man ihåg den? Vad ger den för associationer? Fungerar den på olika applikationer? Är den unik?

Är detta för tråkiga frågor att diskutera? Då bör du sluta läsa här.

Jag har inte fått tillfälle att studera Allliansens hela identitetsprogram och det är möjligt att det finns en holistisk tanke som den orangea symbolen ensam inte förmår kommunicera. Mitt problem är dock inte att Alliansens gjort symbol av namnet utan främst att den inte är skalbar, dvs fungerar sämre när man skalar ner den eller betraktar den på avstånd. I valrörelsen kommer tusentals valaffischer att kanta det offentliga rummet. Stortavlor i citymiljö, affischer, pins, flaggor, reklampennor. Mediekanaler som får en halv eller några sekunders uppmärksamhet. Nog finns det risk för loggan blir en bokstavsgröt som målgruppen inte förmår identifiera?

Det är få områden som är lika tydligt associerade till färger som de politiska ideologierna. Blått respektive rött i extremerna. Alliansens färger är blått och grönt och en mix av de färgerna skulle ge cyan. Man har emellertid valt orange text satt mot vit botten. Det är en färgskala som ligger mellan rött och grönt, dvs närmare oppositionen än Alliansen. Lite märkligt kan jag tycka. Kanske har det gjorts en medveten avvägning mellan relevans och särskiljning – två viktiga kriterier för all kommunikation. Orange gör loggan unik och man tar igen lite av det man förlorar i skalbarhet. Orange ger dock inte några som helst associationer till de fyra partiernas identiteter eller politiska tillhörighet. Vilket borde vara ett grundkrav på en symbol som ska representera en politisk rörelse. Så när Pär Henriksson, kommunikations- och stabschef för Moderaterna säger:
- Vi ville göra något som inte ser ut som en klassisk politisk logotyp, i Dagens Media har jag svårt att hänga med i resonemanget. Jag tror att han egentligen menar: Många tycker att politik är tråkigt. Så vill vi inte vi i Alliansen bli uppfattade. Men det är något helt annat och har inte med den grafiska formen att göra.

Duktiga formgivare vet att form är viktigare än färg och väntar därför ofta med färgvalet tills dess att formen är spikad. Jag är inte säker på att så har skett denna gång. Formen lånar inte associationer från något som har med politik att göra, och jag är inte klar över vem man vänder sig till. I valrörelsen tillhör hela Sveriges befolkning från 18 år och uppåt målgruppen. Jag tycker att det visuella intrycket är rörigt och har ett allt för ungt fokus. Dekonstruktivism är för mig ett formspråk som vänder sig till en nischad målgrupp – inte en bred majoritet.

Jag tycker att Alliansens logotype lämnar mycket övrigt att önska, men tror samtidigt att den kommer att göra sitt jobb. Det är inte loggan som avgöra valet i höst utan budskapet. Jag tror till exempel att ett löfte från Alliansen om att avskaffa reklamskatten kan få många marknadschefer att associera positivt till loggan. Och när Sverige är tapetserat med valbudskap i höst kommer den orangea färgen att bli en markör som särskiljer och kommunicerar avsändaren tydligt. / Patrick

Vitrahaus av Herzog & de Meuron

Projektet Vitrahaus i Vitra Campus i Weil am Rhein, Tyskland. Huset är ritat av den schweiziska arkitektbyrån Herzog & de Meuron som nyligen presenterade skisser på sitt första projekt i Sverige. Den stora stålgasklockan i Norra Djurgårdsstaden från 1932 som ska omvandlas till ett 170 meter högt, cylinderformat bostadshus med plats för cirka 500 lägenheter. Byrån har även ritat olympiastadion i Peking (Fågelboet) och Londons Tate Modern.

Alla bilder från Dezeen Magazine