Därför får Viggo Cavling sluta på Resumé

För nästan två år sedan slog jag larm och varnade för utvecklingen på tidningen Resumé. Nu har även Bonnier uppmärksammat problemet: Viggo Cavling tvingas sluta som chefredaktör för tidningen Resumé. På resume.se beskriver han sin tid som chefredaktör så här:

”Efter sju framgångsrika år lämnar Viggo Cavling chefredaktörsjobbet på Resumé.

- Jag är mycket stolt över min tid på Resumé. När jag kom 2004 var Resumé den största och viktigaste branschtidningen i Sverige och det är vi fortfarande 2011.”

Uttalandet är mycket svårtolkat av flera skäl. Dels för att Dagens Media idag har en större upplaga än Resume. Sedan Viggo tillträdde har TS-upplagan rasat från 9 500 ex. 2004 till 5 300 under 2010. Det är nästan en halvering på bara sex år! Följaktligen har även räckvidden gått ner. År 2000 lästes Resumé av 47 000 personer i branschen enligt Orvesto Näringsliv. I den senaste mätningen från 2011 är siffran nere på 22 000 läsare. För konkurrenten Dagens Media har utvecklingen däremot varit positiv under samma period. Är jag rätt informerad är Viggo även den enda chefredaktör genom tiderna för Resumé som uppvisat röda siffror – Resume Förlag redovisade över en miljon i förlust under 2009.

Frågan är hur det kunnat gå så långt utan att Bonnier agerat tidigare? Printmedia har fått kämpat i motvind under de senaste åren, men det är långt ifrån hela förklaringen till Resumes kräftgång. Från att ha varit en tidning som förvaltat ett stort kunskapskapital inom reklam och marknadsföring har i princip alla reportrar med kontakter, kunskap och inte minst intresse för reklam slutat, t.ex. Pia Grahn Brikell, Andreas Dahlin, Karin Jansson och Tobias Rydergren. Med dem försvann också reklamanalysen och de viktiga insikterna. Och som det brukar bli när kompetens försvinner ersätts det med yta, kanske tydligast förpackat i evenemangen Sveriges 101 marknadschefer och Resumé TV.

Att vara en branschtidning för reklam och marknadsföring och samtidigt dra in tjänsten som marknadschef när det börjar gå dåligt är ett annat exempel på bristande omdöme. Resumés styrka genom alla år har varit skicklig relationsmarknadsföring mot branschens aktörer. Det som kommit istället har fått många att klia sig i huvudet. Inte minst när tidningen startat tävlingar där okända byråer utnämnts till bäst i Sverige, vilket varit fallet med ”Kundens bästa byrå”. Det är aktiviteter som inte bara ifrågasatt tidningen utan också metod och tillvägagångssättet bakom slutsatserna. Man har av oförklarliga skäl exempelvis avslutat det tidigare samarbetet med välrenommerade Regi, som står bakom tävlingen Årets byrå – en tävling som har en helt annan förankring och trovärdighet i branschen och idag genomförs i samarbete med bland annat Dagens Industri.

Jag tycker att de senaste åren varit ett sorgligt kapitel för Resumé och inte minst för Viggo själv, men för branschen kan hans avgång bli en nytändning. När 28 byråer – en vecka innan Resumé skulle lansera den nya tävlingen Reklamallsvenskan – bestämde sig för att bojkotta tävlingen var det ett uttryck för branschens missnöje. Inte bara med tävlingen utan på det sätt Viggo förändrat Resumé som branschtidning. Ödmjukhet och lyhördhet kanske kan bli ett vinnande koncept i den tidning som nya chefredaktören Claes de Faire ska skapa. Vi kan i alla fall hoppas!

Nya DN: Herlitz pinkar revir!

Idag lanserades nya Dagens Nyheter med ett specialomslag med rubriken: ”Vi har lyssnat på dig. Och jobbat i ett år. Här är din nya tidning!” Frågan är vad som är nytt, och om det har blivit bättre? Modul Sthlm kollar de olika delarna!

Tidningsstruktur

En nyhet är att Sport och Ekonomi splittras. Sporten får samsas med en ny Stockholmsdel som har tillkommit, och ekonomidelen flyttar in i huvud-tidningen. För mig är det en tydlig nedprioritering av ekonomi-journalistiken, men det är ingen oväntad utveckling. SvD har alltid varit storebror när det gäller näringsliv och ekonomi, medan DN varit bäst på kultur. Den här förändringen befäster positionerna.

Björn Wimans kulturdel får däremot förbli i orubbat bo och kommer även fortsättningsvis att ha en egen rygg. Totalt består DN av tre delar precis som tidigare. Bättre eller sämre? Ja, skillnaden är marginell – åtminstone för läsaren. För några är kanske uppdelningen till det bättre, för mig är den sämre eftersom jag oftast bara hinner läsa sport och ekonomi på morgonen. Vi är flera personer i familjen vilket innebär att jag nu får sitta och vänta på att ”min del” ska bli ledig.

Form & Layout

Det har gjorts en försiktig uppdatering av formen. Det röda strecket under DAGENS NYHETER har tagits bort. Det nya rubriktypsnittet är en ganska tydlig förändring, men ett typografiskt grepp som varken förändrar eller lyfter läsupplevelsen. De nya typsnitten är Publico och Guardian. Rubriktypsnittet Publico är ritad av den brittiska designern Paul Barnes. Ursprungligen var typsnittet en biprodukt som han skapade och refuserade i samband med ett designuppdrag för tidningen The Guardian. Typsnittet plockades sedan upp ur byrålådan när han 2006 fick i uppdrag att göra redesign på tidningen Público, som är en av de största dagstidningarna i Portugal. Nu väljer DN att använda detta typsnitt som alternativ till att ta fram ett eget. Typsnittet fungerar bra till rubrikerna men betydligt sämre i ingress och citat där den tjockar ihop och blir svårläst.

Formen har också begåvats med oförklarliga luftluckor under rubrikerna som gör att de svävar fritt ovanför brödtext och ingress. DN har en historia av att ha jobbat med svenska proffs som Carl Fredrik Hultenheim och John Bark. Nu har det mesta gjorts inhouse tillsammans med den spanska designkonsulten Javier Errera. Vi hittar några designelement som är nya för DN men knappast något som flyttar gränserna för tidningsdesign. Det mesta har vi sett förut – vilket inte betyder att det är dåligt.

I nya DN märks också en omprioritering av text och bild. Bilder ta mer plats och ögat fastnar många gånger först på bilden innan man läser rubriken. På förstasidan täcker bilden hela ytan från vänster- till högerkant. Högerspalten som fanns där tidigare har stoppats ner som en fotplatta längst ner på sidan. I topp har bildplattan bytt plats med tidningsnamnet.

Nya avdelningar

Dagens Nyheter kopierar SvD genom att ha en innehållssida på sidan två och flytta ledaren till sidan 4. Det är bra för den som tar sig tid att värdera nyheterna och gå direkt till de sidor som är mest intressanta. Jag läser dock tidningen från ”pärm till pärm” och då tillför den nya innehållssidan inget av värde för mig.

DN har gjort en undersökning som säger att Stockholmare vill läsa mer om Stockholm. Därför lanseras Stockholmsdelen med buller och bång. Avdelningen ska innehålla Stockholmsnyheter – dock utan att chefen för avdelningen (Eric Ljunggren) kan precisera vad som menas. I Sveriges Radio P4 har han en grumlig utläggning om att Västerås och Örebro också är en del av Stockholm eftersom det finns pendlare som bor där! Han menar att man ska bevaka alla delar av Stockholm, och då misstänker jag att han menar även dessa satellitstäder. Eller kanske inte? Han säger att de diskuterat frågan på redaktionen och det är nog sant. Frågan är diskuterad men svaret inte definierad.

Tidigare har DN:s Stockholmsbevakning i första hand handlat om Södermalm, i andra hand om övriga delar av innerstan. Om den nya satsningen innebär att även förorterna och närliggande städer ska bevakas kan det bli en märklig mix. Jag har förståelse för att de som bor i Nockeby, Rinkeby och Västerås kan vara intresserade av vad som händer i Stockholms innerstad, men är den som bor i Rinkeby verkligen intresserad av vad som händer i Västerås? Och vill Östermalmaren ha senaste nytt om Bromma?

Jag tror att Ljunggren så småningom kommer att få anpassa sig till vad marknaden vill ha. Och marknaden är i det här fallet annonsörerna. Det finns en stor lukrativ annonsmarknad för lokal annonsering som sannolikt är det bakomliggande skälet till att Stockholmsdelen överhuvudtaget lanseras, läs gärna Honkens analys i Resume. Jag tror inte Stockholmsdelen byter sitt geografiska bevakningsområde i framtiden – men jag kan ha fel.

Ska vi sammanfatta nya DN så blir betyget godkänt men inte mer. Det är en uppfräschning av tidningen men det känns mer som att Gunilla Herlitz vill pinka revir och manifestera sin tid som chefredaktör. Det är svårt att förstå hur det här arbetet kunnat ta ett år att genomföra. Några revolultionerande journalistiska eller designrelaterade grepp kommer inte att bli det bestående minnet av Herlitz ”nya DN”.

Natsumi Hayashi – The Yowayowa camera woman

Stina Dabrowski var först med med det lilla skuttet i slutet på sina intervjuprogram, men nu har hon fått konkurrens. Natsumi Hayashi bor i Tokyo med sina två katter. Hon kallar sig för “Yowayowa camera woman” och har specialiserat sig på självporträtt där hon svävande befinner sig i luften. I sin bilddagbok publicerar hon regelbundet de senaste alstren. Yowayowa är en japansk term som betyder “svag”eller “kraftlös”.




Är det straffbart att bryta vallöften?

Jag tror inte det har prövats juridiskt någonsin någonstans. Ändå är det kanske ett av de allvarligaste brotten som begås i vårt samhälle. Nämligen att utlova något till en hel befolkning och sedan bryta löftet. Näringsidkaren som lovar något man inte levererar blir dömd för vilseledande marknadsföring. Hantverkaren som fuskar åker också dit. Det är inte ens tillåtet att ha en rubrik i en annons som säger att man är störst eller bäst (om man inte kan bevisa det). Många fuskare går dock fria eftersom bevis saknas, men det är knappast fallet när det kommer till vallöften…

Filip och Fredrik vill värva somalier till Sverigedemokraterna. Men om det inte är olagligt att bryta vallöften skulle jag istället föreslå att någon startar ett främlingsfientligt parti som lockar rasister till valstugorna – men att partiet sedan gör precis tvärtom i riksdag och kommunfullmäktige. Bryter alla vallöften, punkt för punkt, och ser till så flyktingar och invandrare får det bättre i Sverige.

Kan inte någon på TV göra ett inslag som reder ut begreppen för svenska folket?

Galleri Örsta

Gallery Örsta i Kumla är byggd på en konstgjord kulle och husets linjer bildar en konkav fasad som smälter in men också sticker ut i den natursköna omgivningen. Huset är ritat av Claesson Koivisto Rune och började byggas under våren 2009. Den 2 oktober i år blir det premiär med utställningar av konstnärerna Torsten Andersson, Rolf Hansson och Clay Ketter.


Bilder från Deezeen

Hwila – ny identitet

The Dieline rapporterar att mineralvattnet Hwila från Åbro Bryggeri fått ny design på flaskor och burkar. Det är den svenska designbyrån neumeister som fått i uppdrag att förnya identiteten, och de har lyckats ganska bra. Neumeister är en förhållandevis ny byrå som vunnit priser i tävlingar på senare tid, och de har en portfolio som innehåller en relativt bred repertoar av olika manér. Där finns allt från stilrena identiteter – satta i klassiska typsnitt – till bruksdesign med folkliga undertoner.

Syftet med Hwilas nya identitet ska vara att attrahera en yngre målgrupp, men det är möjligt att det blir precis tvärtom. För visst hade den gamla identiteten en form och färgskala som gav associationer till barnkalas och läsk?

Nu har uttrycket blivit stramare. Färgerna har tonats ner och formen landar i ett tryggt IKEA-modernt snitt som varken provocerar eller är tråkigt. Lite vuxnare – mycket proffsigare. Hur varumärkesstrategi och identitet integrerats avslöjas däremot inte i den grafiska formen och jag tror inte neumeister fått utveckla identiteten utifrån en befintlig varumärkesstrategi. Av den enkla anledningen att det sannolikt inte finns någon.

I en del företag, där varumärkesportföljen innehåller mer än en handfull varumärken, finns inte personal och ekonomi för att utarbeta en varumärkesplattform för varje enskilt märke. Bryggerinäringen är en typisk sådan. Istället arbetar man med övergripande portföljstrategier där det bestäms hur kategorierna ska förhålla sig till varandra och till företagets eget varumärke. Konkurrent- och målgruppsanalysen blir således en blandning av magkänsla och fingret i luften. För en designbyrå innebär det att man får en friare men också viktigare roll i varumärkesuppbyggandet – vilket kan innebära både flipp och flopp för kunden. När ”designbyrån” inte förmår axla ansvaret blir det i bästa fall snygg form utan tankar. I sämsta fall något som gradvis förstör varumärket.

Kommer ni ihåg mineralvattnet Carl von Linné som Spendrups lanserade i mitten på 90-talet? Det är ett exempel på när identitet och positionering krockar. Etiketterna var oklanderligt formgivna och andades kvalitet och god design, men i butiken återfanns flaskorna i det ordinarie läsksortimentet. Ofta under skyltar som förkunnande att man kunde köpa en hel back för 1 kr om man handlade för 200 kr i butiken. Idag finns inte Linné längre i dagligvarubutikernas sortiment.

Det ska understrykas att neumeister gjort en redesign snarare än ny design, och det tror jag är helt rätt. Hwila är ett svagt varumärke med liten andel av marknaden för buteljerat vatten. De spelar inte i samma liga som marknadsledarna Ramlösa och Loka. Att då behålla det bästa från det gamla, t.ex. kopplingen mellan smak och färg känns som ett bättre alternativ än att försöka göra om allt från början.

Jag vet designbyråer som per automatik hade försökt positionera Hwila som ett premium brand uttryckt i återhållen minimalism och genomskinliga etiketter. Detta trots att varumärket varken distribueras eller prissätts på samma sätt som t.ex. Malmberg, Perrier eller Llanllyr Source. Det misstaget har inte neumeister gjort – men det märks att det inte varit någon copywriter inblandad i arbetet. Man har tagit bort den intetsägande taglinen ”En naturlig källa till kraft” som tidigare fanns på etiketterna – men att ersätta den med ingenting är ett ännu sämre val. Varför inte nämna att Hwila utsetts till Europas godaste vatten 2007, 2008 och 2009 i den prestigefyllda tävlingen Monde Selection? Eftersom Hwila inte gör någon (synlig) reklam får förpackningen en viktigare betydelse som handlingsutlösande kommunikatör på hyllorna. En bra tagline kan bli den säljbara skillnaden.

Men även om Hwilas identitet landar rätt på marknaden är jag nyfiken på varför Åbro inte väljer att positionerar Hwila som ett premium brand. Åbro är en aktör som inte ens har 10 procent av den totala marknaden för bryggerier. Att försöka sälja på volym med låga marginaler när man är en nischaktör låter som en dålig affär. Samtidigt har svenskarnas konsumtion av buteljerat vatten ökat med över 100% på tio år och marknaden omsätter mer än 1 miljard årligen.

För Spendrups har till exempel Lokas framgångar gjort att varumärket fått en egen marknadsbudget. Ett varumärke som de – till skillnad mot sitt läsksortiment – låter reklambyrån marknadsföra. Både Loka och Ramlösa säljer på volym och det finns inte många svenska premium brands när det gäller buteljerat vatten. Tidigare har Hwila även sponsrat Svenska Tennisförbundet, vilket måste varit en ansats att dra varumärket mot ett premium-segment.

Sist men inte minst. Debatten om de negativa miljöeffekterna av att transportera flaskvatten från sydeuropa har pågått en längre tid (Nej koldioxidutsläppen från buteljerat vatten är marginella och klimatvinsterna skulle bli små även om alla bytte till kranvatten, enligt en studie från HUI).

Nog skulle väl Hwila kunna positionera sig som ett svenskt närproducerat mineralvatten? Folkligare än Malmbergs, dyrare än Ramlösa men billigare än Perrier och Evian. Varför inte?

Breathing av Wu Yu-Ying

Fåtöljen Breathing är ritad av industridesignern Yu-Ying Wu. Hon är från Taiwan, och nyligen examinerad från Tatung University of industrial design. Fåtöljen formas efter kroppen men den luftiga konstruktionen tillåter också att kroppen kan andas. När man sätter sig blir kanterna på kuben till armstöd och när du reser dig återgår den till den snygga kubformen. Breathing vann red dot award för bästa design koncept 2009.

BtB vs. BtC om Sociala medier

Kanske lever du i tron att BtB-företag ligger efter när det gäller närvaron på sociala medier. Den Londonbaserade reklambyrån Ernest har klippt ihop en video med (relativt) färsk statistik som ger en annan bild. Den är 3,48 minuter lång och har du inte tid att se den får du en kort sammanfattning här:

• 81% av alla BtB-företag är närvarande på sociala medier jämfört med 67% för BtC-företag.

• 75% av alla BtB-företag är närvarande på Twitter jämfört med 49% för BtC -företag.

• 93% av kunderna anser att alla företag ska ha närvaro på sociala medier

• 93% av alla BtB-kunder använder en sökmotor, t.ex. Google, för att starta inköpsprocessen

• 9 av 10 marknadschefer tycker det är oklokt att inte vara närvarande på sociala medier, men ändå saknar 69% en strategi för social medier.

• 49% av alla BtB-företag mäter inte avkastningen på företagets marknadsinvesteringar

• 89% av alla journalister läser bloggar när de gör research och 96% besöker företags hemsidor.

Om politisk reklam

Det har inte varit många positiva recensioner när experterna tyckt till om höstens politiska valkampanjer. Därmed skiljer sig inte årets kampanjer från tidigare val. Den visuella kommunikationen, oftast producerad av reklambyråer, har egentligen aldrig spelat en avgörande roll för ett politiskt val i Sverige. Däremot har PR-byråernas strategiska arbete blivit allt viktigare. Bäst har kanske Moderaterna lyckats med ett klassiskt frontanfall mot socialdemokraterna under det senaste valet.

Frontanfall är en typ av strategi som företag i marknadsledande position ofta använder. Det innebär i korthet att man attackerar konkurrentens starkaste sida. I valet 2006 var det Jobben och Socialdemokraternas ledande position som arbetarparti som var mål för attacken. Strategin gick ut på att diskret särskilja varumärket från produkten, och här finns tydliga likheter med snabbrörliga konsumentprodukter som t.ex. godis och läsk. När produktegenskaperna upplevs som likvärdiga får marknadsföringen en mer framskjuten roll. Varumärket laddas med rätt associationer– men ingredienserna i produkten förblir desamma.

Intresset för politik är lågt. På tio år har de flesta av riksdagspartierna förlorat en tredjedel av sina medlemmar (ej att förväxla med väljare)! En bidragande orsak är att många av oss som varit med om ett regeringsskifte inte upplevt en märkbar skillnad. Klyschor som ”De håller ändå inte vad de lovar” och ”Det spelar ingen roll vem som sitter vid makten” har blivit sanningar framför TV:n och i fikarummet. Under sådana omständigheter förvandlas riksdagsvalet till en lågengagemangsprodukt som vi varken har tid eller lust att engagera oss i.

Jag tror att Moderaterna bestämde sig för att redesigna sitt varumärke inför senaste valet – utan att för den skull rucka allt för mycket på värderingar och politisk inriktning. Konceptet med det ”Nya arbetarpartiet” blev framgångsrikt och man gjorde sitt bästa riksdagsval på 82 år! En av de främsta orsakerna var sannolikt att man för första gången lyckades med något som samtliga partier gått bet på tidigare. Nämligen att utnyttja professionella kommunikatörer och deras kompetens istället för att se dem som ett hot när budskapsstrategin ska formuleras. Det senare vet jag har varit en orsak till att många samarbeten skurit sig mellan partier och reklambyråer. Jag tror att de flesta politiska partier inte varit, och i viss mån fortfarande inte är, villiga att lyssna på råd från externa konsulter. Kanske upplevs det som känsligt att behöva ta hjälp för att skapa opinion när man själv har det som jobb? Den inställningen har nog reviderats med Moderaternas framgångar i förra valet. Då var det sällsynt många komponenter som stämde för de blå. Kommunikationschefen Per Schlingmann har en gedigen bakgrund från PR-branschen och den f.d. ungmoderaten Michael Storåkers basade för reklambyrån man anlitat. Dessutom var det Reinfeldts första val som partiledare, vilket gjorde att han inte hade ett bagage av gamla sanningar och partikamrater.

Den allra viktigaste komponenten var emellertid George W Bushs kampanj till presidentvalet 2004. Den visade att ett högerparti faktiskt kunde vinna väljare ur arbetarklassen om budskapet förpackades rätt. Med ”compassionate conservative-strategin”, som resulterade i att Republikanerna fick 23 procent fler röster från den vita arbetarklassen än Demokraterna, bevisade man att ett högerparti kunde förvandlas till ett arbetarparti. En framgångsfaktor var det prestigelösa samarbetet mellan PR-konsulter, tankesmedjor och medier ägda av konservativa intressen. Staben runt Moderaterna studerade med stor sannolikhet Bushs presidentkampanj i detalj eftersom stora delar av deras egen strategi lånade element från Bushs ”medkännande konservatism”.

Socialdemokraterna har å andra sidan gjort en omvänd resa. Deras förankring i arbetarrörelsen har gjort att man per automatik varit Sveriges största parti sedan 1917. Under Göran Perssons tid i ledningen förlorade man dock drygt 10% av väljarna och förtroendet för Mona Salin som partiledare visar på fortsatt nedgång.

Till skillnad från Moderaterna har Socialdemokraterna inte haft samma framgångar med sin kommunikation. Ett problem är att vänsterrörelsen inte haft riktigt duktiga kommunikatörer sedan Olof Palme och Stig Malm. Malm uppfann inte bara orden ”finansvalp” och ”fittstim”. Han var också en lysande strateg och kommunikatör som skapade en win-win situation av samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Det samarbetet är för närvarande dock mer ifrågasatt än någonsin tidigare. Främst beroende på LO:s katastrofala hantering av PR- och kommunikationsfrågor på senare år.

På många sätt har LO faktiskt blivit en belastning för både fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Den negativa PR som LO-förbunden genererat i samband med Salladsbaren i Göteborg, de rasistiska inslagen vid blockaden mot Lettiska byggarbetare i Vaxholm, det religiösa fackslaget i Smålandstenar mot Plymouth-bröderna etc har skadat LO och deras samarbetspartners. Det är händelser som många – även medlemmar i LO-förbunden – reagerat kraftigt emot och som fått negativa effekter på hela fackföreningsrörelsen. Facket är facket och det är långt ifrån alla som har koll på om ett förbund tillhör LO, SACO eller TCO. Därför slår en aktörs misslyckanden mot hela fackföreningsrörelsen.

De senaste årens händelser är dock bara symptom på något som pågått länge: LO-förbunden har tappat mer än en halv miljon medlemmar under de senaste 20 åren och har, till skillnad från TCO och SACO-förbunden, fortfarande inte lyckats vända trenden. Att i det läget satsa 630 miljoner i stöd till Socialdemokraterna (enligt Carl B Hamiltons rapport) sticker givetvis i ögonen på medlemmarna. Inte minst när nästan hälften av LO-förbundens medlemmar röstar på andra partier än Socialdemokraterna (enligt LO:s egen valanalys för 2006).

Om såväl vänstern som högern har blickat västerut för att hämta inspiration inför årets valkampanj så har åtminstone LO lånat det sämsta från USA. Årets kampanj, som lätt kan uppfattas som personangrepp på partiledarna inom Alliansen, är kanske den minst genomtänkta i en lång rad av undermåliga kampanjer som kommit från LO under de senaste åren. Jag tror att LO brottas med flera problem internt. Alla som arbetar med kommunikation vet värdet av att tänka långsiktigt när det gäller koncept, form och budskap. Konsekvens är alltså en viktig komponent i varumärkesbyggandet, men LO har tyvärr saknat den röda tråden i sin kommunikation. En anledning kan vara att man inte tycks ha en övergripande enhet eller person som är ansvarig för den externa kommunikationen. Det tycks ofta vara olika personer inom LO som ansvarar för olika kampanjer. Ibland är det kommunikationschefen, andra gånger pressansvarig eller lokala ombudsmän från regionerna. Härom året genomförde man t.ex. en kampanj som gick ut på att skicka brev till alla borgerliga riksdagsledamöters grannar. Syftet var att få dem att påverka riksdagsledamöterna inför en omröstning om sjukförsäkringen! Givetvis blev det negativ publicitet och kampanjen blev kontraproduktiv.

Jag kan ha fel, men jag tror att vänstern och LO skulle tjäna på att låta någon med mindre passion och övertygelse hjälpa dem med kommunikationen. Just nu känns det som om kommunikationen produceras av ett gäng evangelister som gör reklam för de som redan är frälsta. Negativt budskapsfokus ger säkert en och annan ryggdunk internt, men man missar den politiska reklamens huvudsyfte – nämligen att tydliggöra partiets själ och värderingar. Att fånga de som är tveksamma – de som inte är så insatta. Jag tror inte att LO:s upp och nedvända affischer kommer att få tveksamma väljare att rösta på Socialdemokraterna. Anledningen är enkel: budskapet är att ta avstånd – inte att välja. Jag tror däremot att LO:s kampanj kommer att väcka frågor om Socialdemokraternas moral och värdegrund. Varför lånar Socialdemokraterna det sämsta från det kapitalistiska USA till höstens val? För visst kommer många att tro att det är Socialdemokraterna som är avsändaren. LO har av någon anledning glömt att sätta ut sin logga!

Här avgörs VM-finalen i fotboll

Soccer City Stadium är rekonstruerad av den sydafrikanska arkitektbyrån Boogertman Urban Edge + Partners tillsammans med Populous som är en global arkitektbyrå med specialinriktning på sportanläggningar. Här spelas öppningsmatchen och finalen i fotbolls-VM. Arenan ligger i förorten Soweto i Johannesburg och hette tidigare FNB Stadium. Inför mästerskapen har den döpts om och renoverats för två miljarder kronor. Arenan rymmer 94 000 åskådare och är Sydafrikas största sportanläggning. Stadion har fått en kalebass-form som är tänkt att gestalta en traditionell afrikansk kruka. Fasaden är täckt av fiberarmerade betongpaneler i åtta olika färger och två texturer. Dessutom är glasade paneler insprängda som gör att fasaden fylls av fyrkantiga ljusinsläpp. Det finns kritiker som tycker att formen påminner allt för mycket om fågelboet i Peking. Stolarna i arenan är orangefärgade, men bryts av grå sektioner som pekar ut riktningen mot de nio andra VM-arenorna i Sydafrika, samt Berlins Olympiastadion där VM-finalen 2006 spelades. Bilder från Dezeen.